Reklamation inom kontraktsförhållanden

Att reklamera inom kontraktsförhållanden innebär att en avtalspart som anser sig vara utsatt för ett avtalsbrott upplyser den avtalsbrytande parten om detta och samtidigt förbehåller sig rätten att göra gällande påföljder. Reklamation är en rättshandling av stor betydelse och bestämmelser om reklamationsplikt finns i ett flertal lagar inom den kommersiella rätten, bl.a. i köplagen och jordabalken.

Frågan om det finns en allmän reklamationsplikt inom kontraktsförhållanden (d.v.s. utanför det lagreglerade området) har diskuterats flitigt. En samsyn förefaller finnas om att en sådan allmän reklamationsplikt i och för sig existerar.  Oenighet råder dock bl.a. om när reklamationsfristen börjar löpa (vid fel) och vad rättsföljden är vid för sent gjord reklamation. I dessa frågor har det dock kommit vägledning genom Högsta domstolens dom i målet Flyget till Antalya (NJA 2018 s. 127) och genom avgöranden i hovrätter.

I Flyget till Antalya slår Högsta domstolen fast att det som huvudregel inom kontraktsförhållanden (när frågan inte är reglerad i lag) finns en allmän reklamationsplikt och att den skadelidande förlorar sin rätt att göra gällande påföljd om reklamationsfristen försitts. Vidare är det sannolikt att reklamationsfristen i själva verket börjar löpa redan då den skadelidande parten bort märka avtalsbrottet eller när denna haft skälig anledning att anta att ett sådan föreligger. Domen i Flyget till Antalya kan också tyda på att reklamationsfristens längd har kortats ner, i vart fall i de situationer då den skadelidande parten haft faktisk vetskap om avtalsbrottet. Mot bakgrund av dessa klargöranden av domstolen så är det vårt råd att en avtalspart ska vara uppmärksam på eventuella avtalsbrott och omedelbart reklamerar dessa till sin avtalspart (även om påföljder sedan visar sig inte bli aktuella). I annat fall kan rätten till kompensation vid avtalsbrott snabbt försvinna.