Vem var det som skulle ha sagt upp avtalet?
Av central betydelse i kommersiella avtal är villkoren kring avtalstid och uppsägning. Här gäller ju som regel inga tvingade bestämmelser som i fallet med t ex anställnings- och hyresavtal. Trots vikten av klara och tydliga skrivningar ser vi allt som oftast exempel på bristfälliga eller slentrianmässigt utformade villkor. Till att börja med ska skiljas på avtal ingångna för bestämd tid och avtal som gäller tills vidare. För avtal på bestämd tid gäller att dessa upphör angiven slutdag. Detta sker automatiskt. Inte sällan finns emellertid mer eller mindre tydliga villkor kopplade till bestämmelsen, som innebär att avtalet måste sägas upp senast viss dag för att undvika en förlängning. Beroende på parternas intressen kan skrivningen vara olämplig i så måtto att missar part att säga upp avtalet, är denne bunden under ytterligare en avtalsperiod. Mer lämpligt är då att förtydliga att avtalet upphör automatiskt per slutdagen.
Gäller avtalet tills vidare förekommer bestämmelser som med motsvarande följd anger att avtalet bara kan sägas upp vid ett tillfälle per år. Vårt råd är att undvika den här typen av skrivningar. Om inte annat för att det ställer krav på en god bevakningsrutin inom den egna organisationen. Ett avtal som är ingånget på obestämd tid ska kunna sägas upp när som helst med iakttagande av viss uppsägningstid. Även för den part som har intresse av en så lång avtalstid som möjligt är avtalet knappast det rätta verktyget för att tvinga kvar en part i avtalsförhållandet. Vad gäller uppsägningstidens längd kan parterna ha olika önskemål. En många gånger lämplig variant är att den bestäms av hur länge avtalsförhållandet har varat.